Har inte skrivit här på ungefär sex månader. Har inte känt mig motiverad. Men eftersom jag tycker att det är kul att kunna gå tillbaka och läsa gamla inlägg så uppdaterar jag nu. Tycker även om att fota och skriva, samt vill bli bättre på att fota. Ska därför försöka bli bättre på att uppdatera. Just nu är jag sjuk, skulle ha jobbat i helgen och ville verkligen träffa ungdomarna efter jul och så vidare. Men istället har jag varit hemma, hostat sönder mina lungor och missbrukat nässpray. Inte den roligaste helgen.

Har även tänkt mycket på grabben och hans familj, då det gått ett år sedan han lämnade oss. Det vill säga ett år sedan jag kom till jobbet med uppfattningen om att jag skulle ta hand om stallet i några timmar men istället möttes av poliser och ambulanspersonal. Jag har haft turen att inte förlora någon närstående till mig. Och har aldrig behövt hantera döden på det sättet. Och även om han var mitt jobb så tog det väldigt hårt. Det var ändå någon som jag träffade 40-60 timmar i veckan. Någon som var beroende av mitt stöd. Någon som jag skrattade, lekte och var på utflykt med. Någon som jag läste sagor för, såg på filmer med, och någon som jag brydde mig om. Och det är antagligen väldigt oproffesionellt att bry sig så mycket om en "brukare" i vissas ögon. Men jag är mänsklig och det är omöjligt att inte bli personligt engagerad i någon som man spenderar så mycket tid med. Jag var en del av hans vardag och han var en underbar person som fick mig att skratta (och ibland vilja slita mitt hår). Och han var fantastisk. Att läsa godnattsaga, säga till honom att vi ses imorgon, höra hur han sjunger för sig själv när man stänger dörren, åka hem kl 22 med tanken på att man ska tillbaka till jobbet morgonen därpå, för att sedan komma kl 8 dagen efter och få reda på att han dog under natten. Det är det värsta jag varit med om. Att sitta med polisen och svara på frågor när man fortfarande tror att det är en sjuk dröm. Den overkliga känslan som uppstår när du inser att grabben du satt och sjöng med dagen innan, som skrattade och trummade när det var dags att sova. Som stod i köket och sjöng "Who let the dogs out" med ett stort leende. Han finns inte längre. Han var inte gammal, han var inte sjuk, han hade livsglädje. Och det är inte rättvist att han inte fick finnas längre. Men jag är väldigt glad att jag hann träffa honom, så glad att jag fick spendera hans sista dag med honom, och att den dagen var en bra dag för honom. Han har lärt mig mycket och han kommer alltid att bli ihågkommen. Och jag vet att de andra som jobbat med honom känner samma. För vi alla kom på han minnesstund. Och vi alla grät och delade fina och roliga minnen om honom. Och vi alla skrattade när de spelade "Who let the dogs out". Bästa grabben. 

Och så har mitt 2017 börjat. Själva nyår spenderades med finaste Jonas i Köpenhamn. Vi var där fyra dagar, bodde på mysigt hotell, var på tivoli, gick stadspromenader, åt massor av mat och drack öl, såg på galna fyrverkerier, badade i en häftig pool, och bara hade det bra. Det var den bästa nyår jag haft. Och jag fotade faktiskt, dock mest inne på tivoli för det var så jäkla mysigt och fint. Jag snodde även en istappsdekoration från en av granarna där inne. Ville ha ett minne och de hade ändå så många. Jag tror inte att jag var så diskret med tanke på att jag stod och garvade vid granen samtidigt som jag försökte se så icke-skyldig ut som möjligt när jag försökte lirka loss den jäkla istappen. Den satt stenhårt fast med hjälp av snurrad ståltråd (antagligen för att man inte ska sno dem). Men jag lyckades. Jag är en mästertjuv. Kan påpeka att Jonas tyckte att jag var knäpp, men att han även tyckte att det var lite kul.